Färgen har flagnat på det som en gång i tiden var en biljettkur.

Christian Pumplun skrattar och berättar att de haft problem med grävlingar som tagit sig in och grävt hål i Bruksvallens fotbollsplan.

Att bygga ett staket runt omkring idrottsplatsen skulle kosta 100 000– 150 000 kronor, pengar som Bodabruks GoIF inte har.

Det fanns en tid när det blomstrade. Glasbruket lockade – och lockar fortfarande – mycket människor till bygden, men inte på samma sätt som förr. Pumplun, som varit ordförande i över 40 år, tycker inte att samhället håller på att dö ut.

Däremot har det förändrats.

– Nu är det ”jag” som är mittpunkten. Att jag blev som jag blev är tack vare att jag intresserade mig för föreningslivet. Jag har suttit med i Folkets Hus-föreningens styrelse, i kooperativa styrelsen och sedan idrottsföreningen. Det var alla föreningar som fanns och jag skulle inte kunna tänka mig att leva utan det.

– Det har blivit både bättre och sämre. Men att samhället är på väg att dö ut? Nej. Det bor mycket mer människor än när jag kom hit. Men många bor inte här permanent. Förr hade vi två affärer, men då nöjde sig folk med att handla det som fanns i butiken hemma. I dag har alla bilar. När jag kom hit fanns det tre bilar i hela Boda: två taxi och sedan var det direktören Erik Rosén. Då gick det bra med två affärer, säger Pumplun.

Christian Pumplun kom från Tyskland till Sverige och Boda Glasbruk som 19-åring. Han fick snabbt ett jobb på ortens biograf. Ett par månader sedan var han förlovad med kvinnan i sitt liv, Marianne. Nu har de har varit gifta i över 60 år.

– Jag kom hit i september 1954. Det fanns inget jobb att få i Tyskland på den tiden. Det var strax efter kriget och förbundsrepubliken hade precis kommit i gång. Jag var bara här i några månader innan jag blev engagerad i föreningslivet. När min son, Kent, var tio år började han spela i pojklaget och jag fick frågan om jag inte kunde vara med i ett år i alla fall. Jag är inne på det året fortfarande, skrockar Pumplun.

Sedan dess har det hänt en del. Pumplun, fyllde nyligen 85 år, det finns inga pojk- eller flicklag kvar i Bodabruks GoIF och de har byggt ett klubbhus för pengar från Bingolottoförsäljning.

– Det administrativa sköter min dotter Ann-Louise Ahonen, och hennes man Markku, sköter om planen så vi kan spela här och hålla grävlingarna i schakt. I dag får vi kommunbidrag, stöd från Riksidrottsförbundet och sedan är jag campingvärd på Boda Camping. Där får vi in omkring 30 000 kronor. Jag behöver inte ha något betalt för det, jag har min pension.

– Nej, det finns inga. Vi kan inte be Glass Factory att sponsra idrottsföreningen. De lever också bara på bidrag.

Christian Pumplun blickar tillbaka till ett av sina finaste minnen under alla år som ordförande.

– Min frus bror, ”Boda-Fransson” eller Leif Fransson, spelade i Öster. Det var samma år som de gick upp i allsvenskan. De skulle möte Djurgården – och övertalade sedan dem att komma hit och spela. Du skulle sett … Då hade vi folk här, fy in i baljan.

– Vi hade båda kioskerna öppna och det fanns inte en parkeringsplats att uppbringa för alla som skulle titta på Djurgården. Det var så klart de som drog. De som kom sist fick parkera bilen en kilometer bort. Det var över 2 000 åskådare. Jag tycker det är ett fint minne.

– Vi existerar fortfarande, men jag skulle inte säga att vi mår särskilt bra. Det är tack vare min dotter, som håller ihop damlaget. Hon fyller 59 i oktober och spelar fortfarande. De har roligt, träffar varandra och det fungerar. Det är i alla fall ett lag, vi har matcher här – och det är inte dött. Det brukar väl vara 20–30 stycken som tittar på matcherna. Jag vet inte hur det blir den dagen jag försvinner, eller den dagen min dotter lägger av?

– Ja, det är jag faktiskt. Jag tänker på det vi har skaffat under den här tiden, men tiden är sådan. Det blir inte bättre för att jag beklagar mig.

– Så länge jag är något sånär kry orkar jag väl. Jag har ju ingenting annat att göra. Jag har inga planer på att sluta och Bodabruk har betytt väldigt mycket för mig.

Föreningens herrlag lades ned för ett tiotal år sedan. Damlaget gör sin tredje säsong i ”Damsjuan” och är omkring 15 personer på träningarna. Gemenskapen är viktig.

– Det hade så klart varit roligare om vi hade kunnat hade flick- och pojklag, men det måste finnas människor som vill. Min dröm är naturligtvis att vi ska återuppstå, att det flyttar in människor som är intresserade av föreningslivet. Skulle vi få en styrelse bestående av lite unga människor, då kan det bli någonting och det hoppas jag fortfarande på. Fotbollen har betytt allt för mig. Vad skulle jag annars ha gjort?